OBS: Klicka på mini-bilderna nedan så kommer de upp i större format!!!

Söndag 4 november 2018

Resdag (flyg): Stockholm-Amsterdam-Buenos Aires

Avresea från Arlanda kl 17:20.

Och så var vi iväg. Faktiskt 15 minuter före utsatt tid, vilket jag inte varit med om förr. Vi delade på en sedvanlig räksmörgås innan avfärd. Tyvärr är inte teminal 2 lika bra som terminal 5. Vi växlade ju även pengar där men fick fyra stycken 50 dollarsedlar. Vem tar emot det? Fanns ingen manuell bemanning i terminalen, endast maskiner. Nåväl, flygning till Amsterdam avr odramatiskt lugn. Ingen turbulens att tala om men en väldigt hård landning. Det var som piloten inte riktigt var beredd på att landningsbanan kom så snabbt ...

Sen var det 13 timmars flygningen ... Vi klarade den ganska så bra faktiskt. Helt OK mat i ekonomiklassen. Vi tyckte också att vi hade bra med benutrymme, men stolarna kan ju inte fällas så mycket. Turbulens var det gott om. Vi smågungade mest hela tiden. Ibland lite kraftigare. Svårt att sova helt klart. Barbro sov helt klart bättre än jag. Hon sov i en timmarspass, jag i halvtimmas. Jag började inte mina pass förrän efter nästan 10 timmars flygning.

'Väl framme satte den stora glömskan in. Vi hade ju köpt en sittkudde begagnat till flygningen, en tempurkudde som skönt formar sig efter användaren. Jag satt på den hela resan. Väl framme så glömde jag helt sonika bort den och gick av planet utan att den kom med. Barbro delade mitt dåliga minne och kontrollfrågade inte för ovanlighets skull. Jag kom på att vi glömt kudden precis när vi skulle gå igenom passkontrollen. Barbro sprang före men tji fick vi. Städpersoalen hävdade att ingen kudde fanns kvar. Själva fick vi inte gå ombord på flygplanet för att leta. Det hade väl inte varit så farligt om den smarte (läs Leif) hade placerat våra resehandlinag i sitsen (finns en dragkedja så att tyget kan tas av. Nu verkar det hela inte bli så farligt. Anders vår reseledare har elektroniska kopior på vår biljett. Flygbussbiljettet har jag hämtat från mail idag och skickat till Barbro. Slutet gott allting gott.
Nu kan vår resa börja!

Leif

Dagens fyra bilder

Måndag 5 november 2018

Buenos Aires

[7.5 km - 9094 steg] - mest buss

När vi åkte in i Buenos Aires pulsåder, Avenida de 9 Julio, berättade Anders att den en gång i tiden var 18-filig, men att man nu infört bussfiler. Mellan bilarna körde cykelbud och mopedister, det verkade helt livsfarligt. På andra enkelriktade gator fanns cykelbanor.

Det märktes att våren kommit, mycket fåglar och jakarandaträden var översållade av lila blommor på bar kvist. Vi steg av vid Plaza de Mayo, men då det inte var torsdag fanns inga galna mödrar där. Där ligger det rosa palatset där presidenten har sitt ämbete och vid ena sidan katedral Metropolitana. Katedralen är snart helt nyrenoverad och hedrar såväl helgon som männen som stred för ett självständigt Argentina. De bar den blåvita fanan över Anderna och 1810 blev Argentina självständigt.

Kyrkogården i Recoleto där Evita Peron till slut begravdes var som en stad av stora gravhus i marmor med stora statyer på eller bredvid och gravkammare med järngrindar. Stora skrytbyggen för de förnämsta bland de döda, som dagens familjer inte alltid har råd eller lust att underhålla.

I stadsdelen La Boca blir man uppbjuden till tango av dansare som vill att man fotograferas med dem i olika extrema tangoposer. På den restaurang vi sedan åt på kom de och dansade tango till musik av spelmän som spelade dragspel och sjöng. Vi var så hungriga och åt empenadas, blodkorv och chorizo till förrätt och sedan kom de in med stora grillade köttbitar, patas bravas och sallad. Till efterrätt åt en del glassbakelse och espresso. Jag kommer inte äta vare se färska grönsaker eller glass denna resa.

Det var häftigt att få se båten Uruguay som 1903 undsatte Otto Nordeskölds svenska expedition på Antarktis. De hade då varit ett år extra i ett utsatt läge, men klarade sig tack vare undsättningen. Fartyget ligger i hamnen Puerto Madero.

När vi trötta kom hem till hotellet så gav vi oss iväg till Calle Florida, men där kunde man inte gå oantastad av försäljare och valutaväxlare med kontoret på fickan. Det var så mycket folk att vi vände hemåt.

Barbro

Dagens fyra bilder

Tisdag 6 november 2018

Förmiddag Resdag (flyg): Buenos Aires-Iguazú
&
Eftermiddag: Iguazúfallen

[1,5 km - 2484 steg]

På morgonen hade vi sovmorgon. Dvs vi sov ifrån 10 igår kväll först till 02 då vi vaknade (6 i Sverige). Sedan somnade vi om och gick upp 6 argentinsk tid istället. Jag gjorde klart den första bloggen och laddade upp den och sen gick vi ned till frukost vid halv åtta tiden. Frukosten var väl så där, mycket socker hade använts ... Jag åt glatt medan Barbro rynkade på näsan.

Halv 10 blev vi hämtade men buss och skjutsade till inrikesflygplatsen vid floden. Incheckningeen gick smidigt men ombordstigningen var minst sagt rörig. Vid första försöket hann jag och Barbro sätta oss i bussen som skulle ta oss till flygplanet, sedan blev vi återkallade och fick gå tillbaka in i terminalen. Sedan skyltade de om vår gate till en annan flight innan den flyttades till en annan gate och vårt flyg kom upp på tavlan igen. Jag har för länge sedan sett en amerikansk film där en scen utspelades på en flygplats med ständigt ändrade avgångsbesked och folk sprang runt i termianlen helt villa. Påminde lite om filmen ...

Nåväl, iväg kom vi något försenade. Barbro och jag har i efterhand diskuterat hur mycket turbulens det egentligen var. Barbro tycke det var litet, jag tyckte det skakade mest hela tiden, en gång rejält!!! Shaken and not stirred sa Bond ...

När vi klev av var det 30 grader varmt och en luftfuktighet nära 100%. Vi blev hämtade av lokala guider. En tog baggaget till hotellet, den andra tog oss in i Brasilien, så nu har vi varit där också. Fallen ligger precis på gränsen mellan Argentina och Brasilien. Eftersom vi tappade en timme (Brasilien ligger 1 timma före Argentina) blev det bråttom till Nationalparksentrén. Gränspassagen tog tid, passen skulle stämplas och vi skrivas in. Tack och lov så skötte guiden det mesta. Vi han också till entrén till parken innan de stängde insläppet (17).

Vi har sedan vandrat runt längs flodkanten på den brasilianska sidan. 20% av fallen ligger på Brasilianskt territorium, 80% på Argentinskt. Vi såg dock fallen alldeles utmärkt, dessutom låg den utsiktsplattform jag sett på så många bilder här så vi gick ut på den. Det var som att stå i fint duggregn i halv storm. Robin och Dalia vet, det var precis som Victoriafallen. Iguazufallen var dock mer spektakulära, bredare, fler fall och mer vatten.
Otroligt häftigt.

Häftigt var också djurlivet så det blir fyra extra bilder idag.

Efter fallturen så blev det buss tillbaka till Argentina och vårt hotell. Eller snarare en lodge, påminner mycket om Peruanska Amazonas. Ute är det ös på traktens cikador, gräshoppor och förmodligen en del fåglar. På kvällen har nu ätit en god middag (grillat kött med en flaska Malbec vin delat på tre).

Imorgon blir det en heldag på den argentinska sidan.

Leif

Dagens fyra bilder

Dagens fyra extra bilder

Onsdag 7 november 2018

Iguazúfallen

[9,3 km - 14 940 steg]

Idag var det dags att utforska den Argentinska sidan av fallen och det gjorde vi i tre steg. Guiden såg till att vi var på plats när första tåget gick. Vi åkte vi tåg två stationer inom området innan vi gick ut ca 1 km på broar till Garganta del Diabolo dvs Djävulens strupe som ni kan se på bilden bakom Leif. Det var bara 30 grader varmt.Vi hade preparerad vattenflaskorna med väteskeersättning då jag fick kramp i natt. Guiden var duktig och kunde berätta mycket om djur och natur.

På vägen tillbaka till tåget såg vi en stor mal i vattnet. Vi hann med tåget tillbaka och steg nu av så vi kom nedanför fallen och gick i regnskogen i skuggan för nu började det bli varmare. Här finns många av våra krukväxter i fullskaliga storlekar, Monstera, Fikus, Ananasblommor, Bouganville med flera och bland dem flög stora färggranna fjärilar som aldrig satte sig. Vi fick se en Mangokolibri, flera vita Egretthägrar, Korpgam och Fallseglare som hade bon i fallen och kastade sig in i det fallande vattnet.

Vid tolvsnåret var vi trötta, klibbiga av svett och den sista backen upp emot lunchstället tog på krafterna. Vi åt en buffé i en stor restaurang där ljudnivån var som i en skolmatsal, för det var vi och flera skolklasser som hängde på låset när de öppnade.

Efter lunchen var det dags för sista delen ovanför fallen, vilket också var en promenad mestadels i regnskog mellan olika små fall fram till det breda fallet som ni kan se på bilden. På hemvägen såg vi apor i träden och vi avslutade utflykten på terassen på ett flott hotell med utsikt över en del av fallen. De flesta tog en kall öl, men jag hade sett fram emot en Cafe con leche även om det var 33 grader i skuggan.

Barbro

Dagens fyra bilder

Dagens fyra extra bilder

Torsdag 8 november 2018

Skulle ha varit: Resdag (flyg): Iguazú-Buenos Aires-Trelew (Valdéshalvön)

Blev: Kvar i Iguazú på nytt hotell eftersom flighten blev inställd

[9,8 km - 14 808 steg]

En annorlunda dag ...

Första aktiviteten startade kl 06:00 med en promenad med Anders, vår reseledare, till en liten sjö och sedan tillbaka. På vägen passerade vi en indianmarknad där man kunde köpa lite mindre saker (och framförallt kanske stödja indianerna ekonomiskt). Blev en liten pryl.
Vi såg också ett större antal fåglar varav en Tukan var det intressantaste. Mycket fågelröster man inte känner igen, trots tappar försök att associera dem med de kända svenska fågelrösterna.

Väl tillbaka på hotellet blev det frukost och kl 09:30 var vi iväg igen. Planen var att åka taxi till "Treriksröset", dvs gränsen mellan Paraguay-Brasilien-Argentina. Gränsen utgörs av de två floderna Parana och Iguazú. Vi följde sedan Iguazúflodens södra strand upp till Puerto Iguazús centrum. Anders hade sedan hört talas om en Kolibri trädgård, dvs mot en entréavgift kom man in i en liten trädgård med massor av matare för kolibris, dvs fyllda med sockervatten för att efterlikna blommornas nektar. Det var helt fria fåglar som flyger hit, men det är lite av kolibriernas fast food. Fast vi höll inte på att komma in ... När vi kom fram stod en handskriven skylt som sa att just idag öppnade man 15:30. Anders är dock en guide som inte ger sig, dessutom spansk talande. Så han hade snabtt snackat in oss. Väldigt fascinerande att vara här med mängder av kolibris.

Aktivitet tre var helt enkelt avfärd till flygplatse. Den lokala guiden Diego skulle hämta oss för vidare färd mot Iguazús flygplats. Han kom dock med dystra besked. Pga av strejk eller annan konfliktåtgärd (oklart vad) stod alla Aerolinas Argentinas flygplan på marken denna dag. Vår flight var sonika inställd. Efter en lunch blev vi transporterade till vårt gamla hotell för ett par timmars väntan. Barbro slumrade lite på en vilstol vid poolen, medan jag gick ut och fotograferade.

Vid fyra kom beskedet att vi blir kvar en natt till här Iguazú. 08:30 har vi kommit med ett flyg till Buenos Aires. Om vi kommer vidare eller ej imorgon är just nu oklart. Anders har varit tydlig med att Valdeshalvön kan vi förmodligen glömma. Nu gäller istället att hitta ett flyg för oss till Ushuaia. Om det blir imorgon eller en senare dag vet vi inte. Förmodligen skriver vi bloggen i Buenos Aires imorgon kväll.

Nu har vi blivit bussade till ett nytt hotell i centrala Puerto Iguazú. Vi har ätit vår middag (jag delade en "Mixed grill" med en annan manlig medresenär; kött för minst 4 personer, vi kom halvvägs).

Har tyvärr nu också blivit magsjuk. Hur/om detta kommer påverka framtiden vet vi inte nu.
Blir en spännande dag imorgon!

Leif

Dagens fyra bilder

Dagens fyra extra bilder

Fredag 9 november 2018

Skulle ha varit: Valdéshalvön (Patagonien)

Blev: Buenos Aires

[5,4 km - 8 052 steg]

Klockan ringde kl.05.30 och kl.06.00 knackade det på dörren för då skulle de beställda ost-och skinkmackorna levereras som frukost. Förvånad tog jag emot en tallrik med croissanter och något som såg ut som små bakelser. "Eso no es desayuno, es postres" skulle jag ha sagt dvs "Detta är inte frukost, det är efterrrätt", men det sa jag ju inte. Jag nöp lite av croissanten, men den var så indränkt i socker så den gick inte att äta. Vi har ju sett frukostborden här som består av sötsaker och i bästa fall kan man hitta sockrad söt drickyoghurt, ost-och skinka, skalade frukter och rostbröd med lite fibrer i.

När vi samlades vid receptionen frågade alla om vi ätit frukost. Det visade sig att det hade ingen gjort. Bussen som skulle hämta oss var lite försenad, så vi var några som sprang ner till matsalen och knackade på dörren till matsalen som skulle öppna kl.6.30. Flickan som öppnade undrade nog vad det var för vildar som sprang in till borden och tog lite bröd i handen och hällde i sig juice eller drickyoghurt och sedan sprang ut igen. När vi kom upp till de andra hade bussen kommit och Anders vår reseledare frågade om någon var kvar där nere, så jag rusade ner igen. Då frågade flickan i matsalen vilka vi var och var vi bodde så jag berättade att vi var en grupp som skulle åka tilll flygplatsen och jag kom bara ihåg vårt rumsnummer. Här måste man alltid visa pass när man handlar med kreditkort och på hotellen när man ska göra något så gäller det att ha rumskortet även i hissen på somliga hotell.

Flygresan med det nya flygbolaget gick bra, men det är så skönt att ha med sig en reseledare för här skulle vi annars fått betala för det incheckade bagaget.

På plats i Buenos Aires, BA, skulle vi åka och hämta upp de fyra som inte följde med till fallen. BA är vidsträckt och det tog lång tid att ta sig in till centrum. Det nya hotellet som heter 725 har gett sig själv 5 stjärnor, men är lite äldre. Vi åt lunch på historiska London cafe och jag hade sett fram emot en Caffe Latte, men när jag ätit en del av risotton som jag delade med Leif så var jag så mätt att det inte gick ner något mer. Ändå satt jag bredvid disken med alla bakelser och croissanter som jag kastat lystra blickar mot under måltiden. Vi vilade på maten och sedan gick vi ner till den konstgjorda parken Reserva ecológia Costa nera sur, som byggts på alla fyllnadsmassor när BA utvidgades. Här kan man tal om fågelliv. Vi såg så många fåglar längs hela strandpromenaden ända fram till parkens ingång, så när vi kom fram till själva entrén till parken var alla trötta och tog taxi hem. Taxichauffören som jag åkte med släppte av mig och två andra på fel gata och tog dubbelt så mycket betalt, dessutom gick vi åt fel håll, så Leif undrade var jag varti när vi äntligen kom till hotellet. Jag lånade Ingers glasögon och läste in mig på den karta hon hade så vi till slut hittade hotellt.

Efter en härlig dusch och nya kläder gav oss av till en grillrestaurang La Estancia och jag åt grillat lamm. Fråga inte vilken del, men det var en liten kula inkluderad.. Tyvärr hade de inte grillade grönsaker, men jag provade lite tomater och pumpamos till utöver pommes frites och chipsliknande potatis. Leif åt canelloni på pannkakor, vilket magen tog emot bra, men vin fick han inte dricka. Vi var de enda som inte åt efterrrätt.

Barbro

Lördag 10 november 2018

Skulle ha varit: Förmiddag Resdag (flyg): Trelew-Ushuaia & Eftermiddag: Eldslandet

Blev: Buenos Aires

[3,5 km - 5 496 steg]

Av titeln framgår tydligt att vi inte kom till Valdeshalvön, tyvärr. Jag hade verkligen sett fram emot att få komma dit. Vi kom inte heller iväg idag till Ushuaia på Eldslandet längst i söder, utan har i stället fått plats på en flight tidigt imorgon bitti. Innebär att vi även missar en halvdag på Eldslandet. På måndag hoppas vi vara tillbaka enligt planeringen, dvs vi ska flyga från Eldslandet (Ushuaia) till El Calafate.

Idag hade vi väckning 6:30 för att kunna äta frukost vid 7 och sedan bli upphämtade klockan 8:00. Vi skulle på en heldagsutflykt till en ranch, Estancia Gaucho "Santa Susanna". Klockan hann bli 8:30 innan vår guide meddelade beklagande att upphämtningen skjutits upp till 10:00 pga av det dåliga vädret. Här ösregnar det nämligen. När jag skriver ösregn så menar jag verkligen ösregn, modell hälla en hink uppifrån himlen. Allt blandat med blixt & dunder av den grövre kalibern.

Strax innan 10 blev vi upphämtade av den argentinska guiden Sara. Vi fick gå ett par hundra meter till bussen eftersom gatan utanför var avstängd pga något löparevenemang. Vi åkte sedan i dryga timmen till ranchen som låg norr om BA, körda av en chaufför som hade otroligt bråttom i ösregnet. Ingen tanke på vattenplaning där inte. En av våra medresenärer kollade mönsterdjupet på minibussens däck när vi kom fram "just in case".

Vi spenderade nästan 5 timmar på ranchen. En argentinsk variant av en spansk grisfest kallar jag det. Denna utflykt kunde jag gott ha varit utan. Barbro tyckte nog något bättre om de. Hon åkte först häst och vagn och red sedan en kortare runda i grupp. Vi fick sedan en guidning av de ursprungliga byggnaderna (från 1890), vartefter det blev lunch och påföljande underhållning.

Maten var en asado, dvs argentinska grillade specialiteter. Korven var god, men de har en förmåga att få allt kött väldigt torrt. Imorgon hoppas vi på fisk i Eldslandet.
I slutet av middagen försökte de sälja fotografier tagna under dagen till oss (för det facila priset på 10 USD styck). När damen kom till oss pekade Barbro bara på min kamera, och så var den försäljerskan försvunnen.

Till sist lite om regnet igen. Det ösregade i BA när vi åkte, men hade slutat när vi nådde ranchen. Så utomhusaktiviteterna kunde genomföras utan problem. Under lunchen började det ösregna även på ranchen. Blixt & dunder också, så till den grad att strömmen försvann mitt under dansuppvisningen en kort stunde. Hela hemfärden gjordes dessutom i ösregn. Allt denna, ösregn, blixtar och starka byvindar har ställt till problen för flygen här idag. Vi kan bara hoppas vi kommer iväg 8:15 imorgon. Så förhoppningsvis kommer nästa inlägg från Eldslandet imorgon.

Leif

Dagens fyra bilder

Söndag 11 november 2018

Skulle ha varit: Eldslandet

Blev: Förmiddag Resdag (flyg): Buenos Aires-Ushuaia & Eftermiddag: Eldslandet

[4,7 km - 6 979 steg]

Så skulle vi då äntligen komma ifrån B.A och dess avgaser. Två projektledare hade ringt reseledaren för att försäkra sig om att det som stod på fligtradar och bolagets hemsida kvällen innan var fel. Planet skulle väl lyfta 8.15. Jadå, på monitorerna på flygplatsen stod det delayed på flyget kl.6.15 och det gick 8.15.

Vid incheckningsdisken frågade mannen om våra väskor skulle till Calafate eller om vi behövde dem i Ushuaia. Vi behövde dem i Ushuaia vi skulle ju sova en natt där.

Leif kollade bagagekvittot och det stod Ushuaia. När vi stod i kö till säkerhetskontrollen så frågade Leif de andra vad som stod på bagagetaggen. Det stod Calafate på 11 av oss 15, så stackars Anders fick rusa till incheckningsdiskarna och se till att bagaget skulle till Ushuaia.

När vi såg de snöklädda höga bergen från planet när vi flög in över Ushuaia så drog vi en lättnadens suck och planet landade bra. När alla väskor kommit på bagagebandet saknades 11 väskor. Stackars Anders fick ingripa igen, även hans väska var borta. Som tur var hade de ställt undan väskorna i ett rum för de trodde att de skulle vidare dagen därpå till Calafate.

När vi alla kommit ut med väskor väntade en guide och busschaufför på oss, för en tripp till en nationalpark. Vi gick en vandring fram till en vacker plats vid en sjö där vi åt vår picknicklunch. Det var många bud på vad som skulle finnas i påsen, men vi blev överaskade: En rejäl baguette med skinka och ost, banan och vatten, samt en liten kaka. Inga sliskiga sötsaker, så bra.

Efter detta var kl.16 och vi skulle åkte båt ut på Beaglekanalen i två timmar till enö med pingvinkoloni. Där såg vi kungspingvin, åsnepingvin utöver magellanpingvinen som vi visste fanns där. På hemvägen stannade båten i kanalen och jag fick se en stor knöval hoppa upp i aktern. Alla sprang ut på däck med kamrorna. Jag klev upp barfota på sätet och satt på ryggstödet och talade om för alla som satt inne var valen kom upp för den gled runt upp och under båten innan den kom upp igen. Efter en stund så dök den och visade upp sin fina stjärtfena. Alla inomhus inklusive de spanska guiderna skrek högt. Detta var säsongens första val här.

Vi kom i hamn 20.30.

De drogs en hel del olika vitsar på väg till hotellet. Faulty Towers väntar och så vidare. När vi kom till hotellet så sa Anders: kolla att ni har sängar i rummen.

Vi var en grupp på fem som gick nerför backarna mot stadens centrumgata i jakt på mat. Vi valde fisk alla fem och beställde två flaskor vitt vin av olika sort, så kyparen fick ställa två glass till var och en.. Jag och Inger tyckte inte vi var så hungriga så vi bad att få dela på laxen, vilket gick bra. Medan vi åt vår fisk fick bordet bredvid sin dessert. Två stora kulor glass i coupeskålar. När Inger och jag bad att få glass så frågade kyparen lurigt om vi skulle dela på den. När skålarna kom in började alla skratta för det var två gigantiska glassbollar i varje skål. Leif och jag delade på glassen, det hade han inget emot. Det var en fantastisk jordgubbsglass. Min första dessert på resan.

Vi kom i säng vid 00.30.

Barbro

Dagens fyra bilder

Måndag 12 november 2018

Förmiddag Resdag (flyg): Ushuaia-El Calafate
&
Eftermiddag: Södra Patagonien

[6,5 km - 9 250 steg]

Väckning 6:15, avfärd kl 7:45. Vi börjar vänja oss. Måste dock nämna frukostmatsalen. Den låg högst upp i huset (4:e våningen) med en fantastisk utsikt över Ushuaia och Beaglekanalen.

När vi åkte iväg från hotellet gjorde vi en liten stadsrundtur. Vi stannade vid en utsiktspunkt, vid det gamla fängelset, nere vid hamnen (Ushuaia skylten) och vid den gamla flygplatsen. Staden är inte stor men den ligger majestätiskt vid kanalen. Ushuaia, likt många "avlägsna" orter, användes som plats för att internera kriminella. Dessa fick sedan hjälpa till med att bygga upp vägar och kommunikationer i staden. Livet var hårt för fångarna som här fick en sämre behandling än på övriga ställen i Argentina. Kul var också att se den gamla flygplatsen. Den var militär med en ganska så kort landningsbana. Ushuaia ligger avlägset. Enda tillfartsvägen innan flyget gick över havet så den första flygförbindelsen var välkommen.

Flyget till El Calafate med Argentinas Aeorolinas gick på tid utan törre incidenter. Barbro och jag lite oroliga två gånger för min kameraväska (tung!!!). Dels vid incheckning där diken med en kvinna skrämde då hon insisterade på att väga handbagaget. Vi hamnade hos karlen i disken bredvid ochså var det orosmolnet över. Nästa potentiella hot kom vid ombordstigningen då kvinnan som kontrollerade allas boarding card också med förkärlek kontrollerade de medtagna handbagagen. Fanns ingen AA "remsa" på väskorna ville hon prompt ha dessa instuvade med övrigt incheckat baggage. Jag gled ur den ena bärremmen på kameraväsken (=ryggsäck) och såg till att ha Barbro mellan mig och damen och så var även detta problem ur världen.

El Calafate var en helt annan plats. Staden, expansiv nybyggarstad, ligger otroligt vackert vid Lago Argentina. Denna sjö är en glaciärsjö med ett härligt turkost vatten. Vi var framme vid hotellet ca 12:30. Fick där en välkomstdrink och en lunch. Nästa aktivitet skulle inte starta förrän 16:30 så vi fick några timmars fritid. Otroligt skönt att var tillbaka on track, även otroligt skönt att få stanna 3 nätter på samma hotell och slippa ett dagligt byte. Barbro och jag beslutade oss också att lämna in tvätt här i stället för att försöka tvätta i ett obefintligt djupt design handfat (vi bor nämligen på ett design hotell.

Tiden fram till 16:30 spenderade vi med att gå ner till sjön (rättare kasa på sanden) och sedan upp igen. Otrolig jobbigt.

16:30 åkte vi iväg på "grisfest" #2, denna gång var det en fårfarm. Fårskötsel har genom tiderna varit en lukruativ branch för de lokala Estanciaägarna. Nu för tiden tar de flesta emot turistgrupper. Väl framkomna gjorde vi en promenad, tittade på en kortare riduppvisning av två gauchos, såg en live demo av en fårklippning samt serverades en Argentinsk asado på lamm. Hemfärd vid 22-tiden på samma skumpande grusväg vi kommit på. Hemma igen vid halv tolv efter en snabbstopp på en sent kvällsöppen liten butik där vi inhandlade bananer och vatten.

I säng kom jag strax innan ett efter att ha laddat upp alla bilderna på datorn. Följaktligen ingen dagboksskrivning idag heller.
[Detta har skrivits tisdag kväll 13/11]

Leif

Dagens fyra bilder

Tisdag 13 november 2018

Södra Patagonien

[5.1 km - 8 456 steg]

Vi blev väckta kl.06.00 och efter frukost åkte vi buss ner till båten som tog oss mot Uppsalaglaciären. På båten fanns tre proffsfotografer/guider varav en manlig som snabbt lade märke till Leifs kameror och undrade om han var yrkesarbetande fotograf. Det kändes lite som de tyckte Leif var konkurrent för de ville ju känna pengar på att ta kort på turisterna. De berättade hur alla skulle tänka på att använda blixt när de tog bilder mot personer med glaciären i bakgrunden och de sålde vackra panoramabilder och bra foton på naturen som de sålde på ett usb för 60$. Bredvid oss på båten hade vi ett par som var farmare i Mexico. Han var från Californien och hon var mexikanska. De var jättetrevliga och visade bilder från sin farm där de hade många fågelmatare med sockerlösning för kolibrier. Farmen var på 23.000 ha och de exporterade allt till USA.

Leif stod mestadels och vaktade en plats uppe på däck, men jag sprang upp och ner för det var kallt även fast jag hade flera lager av kläder på mig. Fleece fingervantar i Hellyhansen vantar var bra skydd. Vi åkte förbi små isberg på vägen, men de var inte så stora som på Svalbard. När vi närmade oss glaciären efter nästan två timmar så var vi tre stycken, bl.a Anders från Segeltorp, som vaktade "vår utsiktsplats" vid relingen och släppte fram de andra Thabelaresenärerna en efter en för att få en bra bild på glaciären. Uppsalaglaciären såg man bara på 2 km avstånd, den är för farlig att åka för nära när den kalvar dvs när issjok lossnar från glaciären. Det kan bli stora svallvågor som mindre tsunamis..

Några japaner hade specialtillstånd och flög drönare från toppen av båten.

Vi var inte de enda svenskarna ombord. M magazine med Amelia Adamo var där med en grupp kvinnor som både syntes och hördes. Lena i vår grupp har jobbat med Amelia. Gerd och Jans dotter var vänner till deras svenske guide. Rätt var det var så började Amelias grupp sjunga Kostervals och Seved i vår grupp som bor på Nordkoster bjöd upp Amelia så de två dansadevals på däck omringade av oss sjungande svenskar.

Vi såg en kondor på håll från båten, men Leif hann inte få upp kameran i tid och båten stannade inte in, de bara körde på hemåt.

Vi blev upphämtade med buss och de som ville blev avsläppta i stan. Några gick för att shoppa, men vi var några som följde med Anders ner till ett litet natur område med dammar och sjöängar där det fanns massor av fågel. Vi måste hålla oss på den markerade stigen, men det fanns flera utkikspunkter och små gömslen. längs vägen fanns pedagogiska stora skyltar med bilder på fåglar och deras namn vid de olika habitaten. Flamingosarna var de klart färgrikaste och exotiska vi såg. Vi gick ut från reservatet till strandkanten av sjön och vandrade hem till hotellet på höjden ett par kilometer. De kringströvande vildhundarna höll sig borta från oss.

Vi var sju stycken som bestämt att vi skulle äta på hotellet kl.19, men när vi kom till restaurangen så säger de att de att alla bord är reserverade av en grupp så vi kunde inte få bord förrän kl.20.30. Vi blev lite arga och sa att de kunde ha annonserat detta då chattlebussen gick kl.18 ner till stan med de som skulle äta middag där. Vi fick vackert sitta och vänta. Jag hade pratat med ett franskt par som just kommit och tyckte det var konstigt att fransmännen skulle äta så tidigt. Bara ett tiotal kom kl.19. En halvtimme senare kom kyparen fram till oss och sa att vi kunde få ett bord för fransmännen hade fortfarande inte dykt upp. När vi nästan ätit upp huvudrätten vid 21-tiden vällde fransmännen in. Vi beställde efterrätt, men det blev kaos då det bara var två kypare som tog upp beställningar och serverade. Några av oss fick in efterrätten kl.21.45 och när vi ätit upp och signerat notan var det två som fortfarande inte fått sin efterrätt. När jag skulle signera notan stämde den inte utan jag fick säga till vad vi ätit så den blev korrekt, de var stackars kyparna kunde inte rodda i varandras anteckningar. Siste man fick inte sin efterrätt förrän kl.22.30, när han gav upp och skulle signera notan, då den stod på bardisken erbjöd de honom den gratis, men han tackade nej.

Detta är ett flott designhotell ,men de är klart underbemannade. Någon vill tjäna pengar på de anställdas bekostnad. Det är bara personalen i receptionen som ler.

Sent i säng igen kl.23.

Barbro

Dagens fyra bilder

Onsdag 14 november 2018

Södra Patagonien

[6,5 km - 11 106 steg]

Så var vi då ikapp. Denna dag skrivs idag ...

Sovmorgon!
Vi väcktes först 07:00. Frukost halv åtta och sedan iväg vid 8:30. Denna dag en heldagsutflykt till glaciären Perito Morena. I grova drag såg planeringen för dagen ut som: 1½ timme i buss till glaciären, 3 timmar på plats och så 1½ timme tillbaka igen.

Tog lite längre tid dit, vi såg nämligen kondorer längs vägen. Inte bara en, kanske upp till tio i stort sett samtidigt. Barbro såg sen strax efter vi stoppat ett förmodligen dött djur ute på slätten. Förmodligen det som lockat kondorerna till platsen. Det hela började med att vi såg en kondor. Chauffören stannade minibussen och några av oss störtade ut, bl. a. undertecknad. Vi fick dock bygga ihop kameran först, för den var naturligtvis nedpackad i kameraväskan. När jag väl hade fått ihop den var kondoren redan långt borta. I stället hade Barbro och en tjej till spanat in några djur långt bort, högre upp i sluttningen. Förmodligen Guanacos enligt vår guide Anders. Vi hann sedan inte mer än sätta oss i bussen förrän vi såg tre nya kondorer, denna gång till höger om bussen. Ut igen. Och nu fick jag mina bilder. Otroligt häftigt att på så nära håll se världens största fågel (till vikten, ca 12 kg; Albatrosser kan större vingspann). Medan vi stod längs vägkanten så dök fler och fler kondorer upp i luften. Vi tror att vi såg ungefär 10 stycken vid detta tillfälle.

Vi fortsatte sedan bussresan. Guiden Claudia berättade om ett stort dammprojekt som ett kinesiskt konsortium driver. Många av de lokala innevånarna är mycket oroliga hur detta ska komma att påverka området, och påverka glaciärerna. Kommer avsmältningen att öka, kommer det bli översvämningar? Frågorna är många, svaren obefintliga eller undanglidande.

Vi stannade en kort stund vid inpasseringen till "Parque Nacional Los Glaciaros". Ytterligare ett stopp gjordes vid "Suckarnas kurva", den första platsen där man riktigt kunde se den södra glaciärfronten, så vi kunde fotografera. Sedan tog det ytterligare ca 20 minuter innan vi var framme. Vi blev avsläppta vid en parkering. I området finnas tre slingor. Röd, gul och blå. Vi tog först en liten tur på den röda, som är den södraste. Sedan spenderade vi tid på den centrala delen, den gula delen. Till sist gick vi den blå leden som ledde till upphämtningsplatsen där det också fanns en restaurang där man kunde få kaffe ochmat. Vi hade lunchpaket med oss så maten var inte aktuell.

Det speciella med Perito Moreno glaciären är den höga isfronten som är ca 60 meter hög. Den andra unika egenskapen är att glaciären rör nerför berget med ca 2 meter per dygn. Detta innebär att den kalvar ofta. Guiden Claudia hävdade med bestämdhet att vi skulle få se kalvning idag.
Det var imponerande att gå de välgjorde metallspångarna, mest hela tiden med en fantastisk utsikt över glaciären. Så många kalvningar såg vi inte, utan kanske ett par mindre isklumpar som lossnade och föll ner i vattnet.

Jag har glömt att nämna att hela området är fyllt av en buske som blommade med eldröda blommor. Chilean Fire-bush är namnet. Det lyste rött till höger och vänster om oss. Otroligt sceniskt och vackert.

Klockan två började vi återfärden. Barbro och jag hoppade sedan av i El Calafates centrum (Mycket litet, butiker i stort endast längs huvudgatan). Vi handlade ett band till min resväska eftersom låset har lagt av, samt några småsaker till barnbarnen. Taxi för 200 pesos till hotellet där vi nu skriver dagbok och har duschat. Vi har bokat bord för 12 i restaurangen till 19:30.

Imorgon blir det buss till Torres del Paine i Chile. Väckning kl 5:00 så nu är vi tillbaka i reselunken.

Leif

Dagens fyra bilder

Torsdag 15 november 2018

Resdag (buss): El Calafate-Torres del Paine (Chile)

[1,8 km - 3 042 steg]

Det var kallt på rummen i natt. Nu har en förkylning börjat härja i gruppen och flera hostade och snörvlade vid frukosten. Några hade feber.

Det blåste rejält ute, men vi satt ju i buss nästan hela dagen så det gjorde inte så mycket. Kort kaffestopp i Esperanza innan vi åkte vidare till gränsen. Nu måste all frukt ätas upp för inget får tas med in i Chile. Vi såg guanacos, flamingos och strutsar längs vägen. Även en gaucho till häst med två hundar springande framför sig. Naturen är karg och stenig med små kuddväxter som blommade i rött framför de omgivande bergen. Det blev ett stopp till för att ta bilder mot de häftiga bergen på Chilesidan, men det blåste så mycket att jag fick binda fast peruken med en sjal.

Gränspassagen på både den Argentiska sidan och den chilenska gick bra, men vi måste röntga alla väskor innan vi åkte in i Chile. Nu ökade vindbyarna i kraft så det gällde att hålla i alla saker.

Vid gränsen fanns även en liten restaurang där man kunde växla in sina sista argentinska pesos till chilenska pesos. När vi beställde maten sa de att man efteråt skulle betala genom att ställa sig i samma kö som de som växlade pengar. När vi inte fått våra empanadas efter en halvtimme frågade jag varför. Då säger flickan att jag ska betala först. Hon hade sagt att jag skulle betal efteråt och det hade inte de övriga gjort utom vår guide. När det blev min tur att betala visste kassörskan inte vad sakerna kostade så hon var tvungen att fråga flickan jag beställde av. Tur att jag kan lite spanska så jag kunde reda ut det hela. Jag fick även tolka för en annan resenär som bara kunde säga på engelska vad hon ätit. Man förundras över hur man kan driva en restaurang vid en gränsstation så illa. Det visade sig även att damen i kassan inte riktigt kunde räkna trots räknemaskin så vi hade vi fått lite olika kurser vid växlingen. En person hade fått chilenska pesos som om han växlat in dollar, men sedan upptäckte hon att det ju var argentinska pesos.

Vi fick en entusiastisk guide till Nationalparken. Hon berättade mycket om naturen och djuren. Om hur puman lever och livnär sig på guanacos, men även tar får. Om människan jagar och äter för stor del guanacos tar de pumans mat och då kan de hända att puman anfaller människor. Guanacos kan inte domesticeras då de hoppar lika högt som rådjur. Det mesta av guanacaköttet exporteras till Holland där det är en delikatess. Puman är skyddad, men får skjutas i självförsvar.

Vi stannade vid vägkanten när vi såg en strutshanne med små kycklingar, men vi klev inte av bussen för chauffören var rädd att dörren skulle slås sönder av vinden. Han körde så sakta och bra. Guiden berättade om att en buss igår fått vindrutan förstörd av en sten som blåst upp mot rutan.

Hotellet vi bor på nu ligger mitt i Nationalparken Torres del Paine som 2010 utsågs till det åttonde underverket och blev det häftigaste turistmålet i världen.

År 2010 kom 60 000 turister hit, året därpå var det 180 000 och i år har 280 000 varit här.

Men vi kan inte gå ut eller se de höga omgivande bergen pga den kraftiga blåsten och regnet.

Middagen serveras inte förrän kl .20, så Leif får en liten tupplur. Han har inte fått tillräcklig sömn på resan då anslutningen till Internet inte har fungerat förrän efter kl.00 på de flesta hotell och att lägga upp bilder kräver kraft..

Barbro

Dagens fyra bilder

Fredag 16 november 2018

Torres del Paine

[5,5 km - 9 675 steg]

Kall natt. Många igruppen har fryst i sina rum trots duntäcken. Vi har klarat oss hyfsat. Det var mycket kallare igår kväll än nu på morgonen. Vinden har också mojnat en del. Vi hörde senare under dagen att det blåst i 90 km/h igår (motsvarar 25 m/s vilket är storm).

Tycker att denna inkvartering var i enklaste laget. Säkert helt suverän i bra väder. Vi kom igår i regn och med stormvindar. Det var också en del strul med betalningen. Ett näst intill obefintligt internet gjorde kortbetalning väldigt osäker. Vi lyckades till sist göra oss oskyldiga med kortet ...

Dagen började med ett besök vid det vattenfall vi sett från bussen igår. Kort väg att köra. När vi kom fram talade skyltar om att platsen var avstängd pga starka vindar. Vår guide Juan, gick in kollade läget. Avstängningen var hävd men ingen hade plockat bort skyltarna. Vi gick en ca 45 minuters promenad och tittade bl a på vattenfallet men hade också en magnifikt utsikt över berget Paine. Tyvärr var topparna dolda i moln så vi fick nöja oss med de nedra delarna av bergen. På några ställen blåste det fortfarande rejält så Barbro fick hålla i peruken. Fick även några bra fågelbilder under rundan.

Vi åkte sedan till Lago Gray. Vi började med en promenad genom sydbokskog. Guiden hade redan tidigare sagt att man sett Forsand i en fors vi skulle passera på en hängbro. Vi hade turen att få se denna art, inte så bra, men tillräckligt för artbestämning. Jättekul tycker den fågelintresserade. Rundan fortsatt sedan ut på lång sjöstrand för att titta på några isberg som strandat. Barbro och jag hoppade denna del utan höll oss kvar i skogen i förhoppning om att se något intressant (vilket vi tyvärr inte gjorde). När vi var tillbaka vid kafeterian där bussen parkerat fanns två optioner. Antingen att gå men guiden till det hotellt där vi skulle äta lunch, eller ta bussen. Promenaden tog bara ca 30 minuter. Innan vi började gå så skänkte guiden Juan en lite naturguide till mig,. Jag hade tidigare frågat om var man kunde köpa den, men fått till svar "vid gränsen". Om "gränsen" syftade på nationalparksgränsen eller gränsen mellan Argentina och Chile fattade jag inte.. Nåväl, jag blev väldigt glad över gåven. Han var väldigt fågel- och fotointresserad själv. Som tack har jag lovat att han ska få använda mitt kamerahus (Nikon D500) imorgon.

Lunch på hotellet var förmodligen bland den bästa maten hittills. Vi åt en svampsoppa som förrätt, fisk som huvudrätt och antingen ostkaka eller Pannacotta med basilika- och ingefärssmak.

Efter lunch satte vi kurs mot Puerte Natales. Ett stopp gjordes vid en stor grotta, Milodongrottan, där man funnit ett skinn efter en utdöd sengångare (Milodonen). Fyndet gjordes för över 100 år sedan. Grottan grävdes ut av markägaren men numera är det Chilenska staten som sköter om och administrerar det hela.

Puerto Natales som var vår slutdestination är en liten stad med ca 17.000 innevånare. Själva centrum där vi bodde var inte stort. Inga hus högre än tre våningar. Många bostäder hade korrugerad plåt till antingen tak eller portar. Kändes lite primitivt. Barbro och jag tog en pronenad i staden. Först fixades pengar i en bankomat sedan blev det en runda till strandpromenaden. Såg Svarthalsad svan med ungar, kul. Sökte oss sedan upp i centrum och den restaurang mitt emot hotellet vi skulle äta på. Mycket lösa hundar i stan. Vi såg ett gäng på fem hundar som nosade omkring bland soptunnor och skräp. Lite obehagligt.

Middagen var fantastisk. Trots en gedigen lunch tog vi en trerätters med bläckfisk, krabba och musslor. Efterrätt glass med jordgubbar.

I säng kom vi vid 23-snåret. Sista natten i Patagonien väntade.

Leif

Dagens fyra bilder

Lördag 17 november 2018

Resdag (buss): Puerto Natales-Punta Arenas
&
Resdag (flyg): Punta Arenas-Santiago de Chile

[6,2 km - 10 582 steg]

Vi blev väckta kl.06, men ett par blev det inte, vilket vi upptäckte vid frukosten, så jag sprang och knackade på deras dörr. Frukostarna i Chile är mycket bättre än i Argentina främst för att sockerhalten i alla produkter är mer som hemma. Dessutom fanns det mörkare bröd, fylligare yoghurt, färsk frukt och müsli utan socker.

På buss resan igår hade jag börjat skriva på ny en text till Cornelius "Brevet från kolonin". Jag visste inte vad de andra skulle tycka om idén att eventuellt framföra en sång eller om vi skulle skriva den på ett kort till Anders.

Vyerna längs resan är stäpp, stäpp, någon fågel, någon guanacca och enstaka hus och höga berg i fjärran.

När vi gjorde små raster igår så pratade jag med de andra och visade mina första versutdrag. De andra tyckte idén var jättekul och vid kafferasten på ett litet ställe började jag samla 5$ per person att stoppa i kuvertet jag köpte vid gränsen igår. Givetvis med en Kondor.

När vi stod utanför så fick Anders syn på gråräven på andra sidan gatan och en bit därifrån såg vi även en hona. Jag var nog den enda som betalade för toabesöket här för som värdinnan skrivet på en lapp. "300 pesos för besöket på en ren toalett" och jag sa till henne att detta var den renaste toalett jag besökt i Argentina, hotellen inräknade. Anettestandard.

På flygplatsen gick allt bra. Inget strul, de nya flygbolagen försöker vara effektiva, har ung personal som inte alltid pratar så bra engelska. På flyget som var nytt och fräscht gick stolarna inte att fälla, man sover halvlutad framåt och när näsan nästan slår i knäna så vaknar man tillfälligt.

En sandwich med avokadokräm, en ostcroissant, två öl och en liten burk chips kostade 240kr. Vi har fått middagar i Argentina för det priset.

På flygplatsen väntade en guide som förde oss alla i en lång rad ca 1km ut till en väntande buss. Han berättade eller snarare skrek att han kallades för Rod, att vi skulle vara hans vänner några dagar och att han inte behövde använda mikrofon för att höras. Jag var tvungen att hålla för örat då jag bara hade Leif emmellan hans skrikande mun och mitt öra.

Santiago ligger väldigt vackert och de omringande topparna svävar i himlen då dimman skiljer dem från staden.

Guiden berättade att vi inte skulle ha guldringar, klockor eller smycken på oss. Inte prata i mobilen på stan och inte ha så mycket pengar på oss. Ficktjuvarna är mycket flinka och blir man rånad används inget våld om man bara tar fram allt av värde. Vapen är mycket sällsynta, allt går lugnt till.

Hotellet NH gav oss spaciösa tvårummare med pentry. Klart bästa hotellet hittills. Vid 18-tiden samlade Anders oss som skulle åka till Påskön Rapa Nui för en genomgång av programmet där då han inte ska åka med oss.

Vid 19-tiden samlades vi i receptionen för att tåga iväg till en restaurang som guiden föreslagit. Vi gick över Kärleksbron där alla älskande hade hängt sina hänglås. Det var tusentals.

På lördagar kan man inte reservera bord ändå var halva restaurangens bord reserverade. De ordnade ändå plats på övervåningen ovanför springbrunnen. Det var en härligt spansk inredning med tegelröda slammade väggar. Leif och jag valde att ta ett fat Fajitas de Mariquesa dvs Ett jättefat med havsfrukter som räkor, små rödspätteliknande fiskar, små pilgrimsmusslor på en bädd av stekta lökringar och smällt ost. samt små skålar med mosad avokado, gräddfil, bönröra och ris, samt majsbröden dvs Fajitas.

Seved från Nordkoster hade hunnit äta på hotellet, så han tog bara den stora efterrätten " Degustacion del Marquise" Det visade sig vara en bricka med alla efterrätter restaurangen hade och brickan var pudrad av florsocker och bland de sju efterrrättsskålarna i olika storlekar var valnötter strödda. I flera skålar stack det upp en fjäder av brynt socker. Han var inte klar före oss andra. Leif och jag fick in varsin tallrik med en rejäl bit chokladtryffel med mangoglass och mörka stora bär och med olika såser i fina mönster på tallriken, samt en fjäder av brynt socker. Den godaste efterrätten på mycket länge.

Som vanligt kom vi sent i säng och orkade inte skriva och lägga upp på Intenet. Vi har en stor sömnskuld.

Barbro

Dagens fyra bilder

Söndag 18 november 2018

Santiago de Chile

[6,3 km - 9 264 steg]

Sovmorgon, väckning först klockan 7:30. Den bästa frukosten hittills konstaterade vi glatt när vi kom ner till hotellets retsaurang. Jordgubbar och flera skalade frukter, naturell yoghurt, små skålar med ugnsbakade grönsaker fanns på disken vid kocken där man beställde stekta ägg och för första gången fanns alternativ för gluten och laktosallergiker.

Klockan 9:00 blev vi hämtade av den lokala guiden med minibuss. En stadsrundtur väntade. Första stopp var en trägård, eller rättare sagt en gammalt spanskt fort med trädgård och en liten utsiktsplats högst upp på kullen. Vi hoppade av bussen och gick med guiden upp. Många foton togs. Väldigt grönt. Massor med växter i full blom med höjdpunkten ett Jättemagnoliaträd med fantastiska vita blommor. Sista biten till utsiktplatsen var jobbigt men vi fick en strålande utsikt över Santiago. Staden ligger i en gryta med höga berg (en del snöklädda) runtom. Detta innebär att smog lätt bildas vilket är ett problem berättade guiden.

Tillbaka i bussen skulle jag visa alla fantastiska Magnoliabilder jag tagit. Då upptäckte jag att jag glömt att stoppa ett minneskort i kameran. Tji bilder, allt jag tagit fanns således inte. Tycker att det är lite uselt att en bra och dyr kamera inte varnar för att jag glömt stoppa i ett minneskort. Har tagit några bilder med den lilla kameran så det får räcka. Snopet!

Näst stopp blev hotellet då guiden glömt lasta i vattenflaskor. Passade då på att springa upp på rummet och hämta minneskortet. Lite minne hade jag själv i alla fall.

Vi åkte sedan till en park där det fanns en del dammar med fåglar i. Tyvärr var både de Flamingos och Svarthalsade svanar som fanns där vingklippta så det blev lite Skansenkänsla. Fanns dock en del friflygande fågel, samt blommande Magnoliaträd. Jag kunde nu ta igen vad jag missade pga glömt minneskort tidigare.

Efter parken gjorde vi ett kortare stopp vid en butik som sålde smycken och souvenirer. Helt onödigt egentligen. Ingen i gruppen köpte något.

Vi åkte sedan till centrum där vi fick kliva av. Vi vandrade runt i ca en halvtimme och besökte bl. a. katedralen där en mässa pågick. Mycket sång och musik. Hade nog kunnat stannat längre och lyssnat. Promenaden fortsatte mot Presidentpalatset där vi skulle få en rundtur. Området var avspärrat av polis som väntade på en demonstration som de tänkte avstyra. Vi såg en vattenkanoinbil runt hörnet så det skulle nog bli tuffa tag. Poliserna ville ha oss därifrån så guiden fick ringa efter vår buss för vidare transport till lunchrestaurangen.

Lunchen, en tvårätters, var rejäl. Enda störningsmomentet var gatumusikanter, två stycken vid olika tidpunkter, som helt obett började spela elgitarr utanför restaurangen med sina bärbara förstärkare. De kom sedan in och förväntade sig att vi skulle betala pengar. Vi gav inga. Den andre musikanten blev riktigt upprörd och sur för detta, men det var hans beslut att spela på gatan utanför inte vårt.

Det blev sedan en kortare paus på hotellet (ca 1½ timma) innan vi åkte ivåg igen. Denna gång till en vingård norr om Santiago i ett område som hette Casablanca. Själva vingården hette Casas del Bosque. Vi fick en guidad rundvandring som avslutades med en vinprovning. Detta var en ung vingård som grundades så sent som 1993. Man exporterar till Sverige, dock är märket okänt för mig. Vi köpte hem två flaskor som inte ska finnas i Sverige. Får väl se ...

Sedan var det dags för avskedsmiddag. Vi var fortfarande kvar på vingårdens område men vi förflyttade oss med bil till en kulle där restaurangen låg. Vilken utsikt. Vi hann inte mer än komma upp så kom det ut två servitörer som gav oss något drickbart (vin eller jos) och några smårätter (vegetarisk empanada, friterad räka på spett och carpaccio). Allt var otroligt gott. De kom ut flera gånger så jag tog minst två av allt. Vi satte oss sedan till bords inomhus. Glasfönster från golv till tak gav en fantastisk utsikt över vingården. Vi serverades sedan en trerätters middag som förmodligen var den bästa hittills. Vi tackade sedan av vår guide Anders med körsång i 14 stämmor, text till Cornelis "Brev från kolonin". Barbro hade skrivit huvudparten och så hade Lars-Ingmar (som sjunger i kör) lagt till och modifierat lite. Lite pengar hade vi samlat in också. Allt väldigt uppskattat av Anders. Till sist kallade vi ut kock och serveringspersonal och gav dem en stående ovation. Notabelt var att ingen av dem såg ut att var över 25 år ...

Hemresan var inte och leka med. Det kändes som halva Chile hade varit i Valparaisio denna varma söndag (ca 30 grader), och de skulle hem till Santiago på samma motorväg som vi. Tog över två timmar att ta sig tillbaka.

Packning och i säng strax innan ett. Imorgon blir det Påskön.

Leif

Dagens fyra bilder

Måndag 19 november 2018

Resdag (flyg): Santiago de Chile-Påskön

[3,9 km - 6 118 steg]

05.30 var det väckning och kl.6 gick vi ner för att äta frukost. Vi blev så besvikna. Det fanns bara kaffe/te/juice, några små söta munkar och äpple/päron i foajen. Vi kunde se hur de förberedde den fantastiska frukosten i matsalen bredvid.

Vi tog farväl av Anders och den inhemska guiden följde oss till flygplatsen, men han bara släppte av oss där så vi fick själva hitta incheckningen. Till Rapa Nui är det speciellt och vi måste fylla i en ny blankett för PDI Policia de Investigacion, tre färgade karbonpapper. Sedan var det säkerhetskontroll och boarding på den Internationella sidan. Vi gick först till den nationella änden av flygplatsen.

Vid säkerhetskontrollen röntgades min ryggsäck två gånger och sedan fick jag tillåta personalen att öppna väskan. Han tog fram min lilla medesinväska och jag frågade om det kunde vara febertermometern med kvicksilver. Jag visste att kvicksilver heter mercurio på spanska. Det heter nämligen dagstidningen i Santiago.

Så var det och jag fick skriva under ett PDI-papper att de tagit den i beslag. Han sa att jag skulle haft den i resväskan. Jag frågade om kvicksilver var farligt.

Då berättade han att kvicksilver och aluminium tillsammans var explosivt. Jag klarar mig på min halvdåliga spanska med gester och ord.

Det var bara att snabba på till boardingen efter detta.

Flygningen gick snabbt för jag tittade på filmen" Love/Simon" och sedan skrev jag i dagboken.

Vi blev mötta av en inhemsk guide på Rapa Nui och fick blomsterkransar av äkta blommor om halsen. Hon frågade vem av oss som var guide och vi svarade att det var hon. Jag hörde guiden säga till chauffören att han skulle köra huvudgatan för att visa oss att det fanns restauranger och affärer. En gammal buss tog oss sedan ut på huvudgatan och runt till hotellet som egentligen låg vid ena änden av flygplatsen vid havet. Guiden berättade att vi skull få ledigt både idag och imorgon, vilket inte stod i vårt program. Så vi bad henne kolla varför vi inte skulle få två halvdagsturer och en heldag. Vi tror att hon bokat upp sig imorgon och därför klämmer ihop två halvdagar på en dag, vilket inte vi tycker är bra då vi inte vet vad vi ska göra imorgon. Dessutom var det ändringar på måltiderna.

Framme vid hotellet var det en snabb information av receptionisten och sedan fick vi nycklarna till rummen. Vi var så hungriga att vi bara kastade in väskorna och gick upp till restaurangen och satt i brisen på altanen och åt.. Kyckling med curry i kokossås med ris och ugnsbakade grönsaker satt fint.

Leif och jag tog sedan en promenad längs havet mot staden. Utsikten mot det vidsträckta havet och de höga vågorna som slår in mot de svarta lavaklipporna är fantastisk. Vi mötte 5-6 vildhästar innan vi kom in på på huvudgatan. Nu hade värmen ökat och vi köpte en 1,5 l Coca-Cola för 35 kr och vatten. Priserna är höga här

Vi passerade trädgårdar med blommande gula,rosa, vita, röda hibiskusar och stora bouganville i flera färger över staket och murar. Så mötte vi skyltar med Tsunamiutrymning, dvs vart man ska ta vägen om det skulle komma en tsunami. Ön har inte så höga kullar.

En middag serverades för vår grupp kl.19, som vi egentligen tror skulle vara på avskedsdagen.

Vi tar lite sovmorgon imorgon och går eller hyr cyklar på den västra sidan där det inte finns vägar.

Dagens fyra bilder

Tisdag 20 november 2018

Påskön

[10,8 km - 17 313 steg]

En ovanlig morgon. Ingen telefon som väckte oss, men min mobil var satt på väckning 7:00 (9:00 Santiago tid, 13:00 Svensk tid). Vi insåg snabbt varför vår lokala guide hade flyttat dagens halvdagsutflykt till imorgon (då vi kommer att ha både en förmiddagsutflykt och en eftermiddagsutflykt). En kryssningsbåt låg för ankar en bit ut, en tysk sådan. Vår uppskattning var att den säkert hade ca 1000 gäster ombord. Många skulle säkerligen gå iland och då behövs guider.

Eftersom frukost inte startade förrän kl 8:00 så blev det i sakta mak vi klev upp. Vi skulle ju dessutom ha en dag för oss själva, ingen utflykt överhuvudtaget idag. Frukosten var spartansk jämfört med hotellet i Santago men vi hittade det vi behövde.

Barbro och jag var lite sugna och ta oss till den vulkankrater med en liten lagun som finns här på ön. Efter lite studier så insåg vi att vi skulle komma i närheten av den under en av morgondagens utflykter. Vi beslutade då att vänta. Kommer vi inte dit på utflykten kan vi alltid ta oss dit på fredag innan vi flyger till Santiago. Vi hade som alternativ att ta oss till öns högsta punkt men var lite frågande till vår rörelsefrihet. Ön är nämligen en nationalpark. Man kan inte besöka olika platser utan att ha betalat en inträdesavgift. Våra biljetter hade den lokala guiden tagit hand om. Enligt receptionen på hotellet kunde vi inte åka ut på tur idag utan biljetter. Receptionisten var bussig nog att ringa upp resebyrån och sa att hon trodde att om en timma, ca 10, skulle resebyrån köra över med biljetterna till oss. De kom dock tidigare än så, då en yngre kvinna/tjej kom med dessa samt en karta. Hon också ge oss några tips om utflyktsmål. Toppturen skulle ta ca 2h upp och lika lång tid ner. Kändes lite avlägset då.

Vid 10 kom vi iväg, Barbro och jag och tre andra från gruppen (Lars-Ingmar och Inger samt Ulf). Vi gick till början av huvudgatan där vatten inhandlades. Sedan sökte vi oss ner till havet och gick i stort sett samma väg Barbro och jag gått igår fram till hamnen. Tyskarna från kryssningsbåten blev ilandsatta i den lilla fiskehamnen vi passerat igår (ligger tidigare jämfört med var vi kom ner idag). Vi såg sedan tyskar till fots, på cyklar samt i ett otal turistbussar. Efteråt hörde vi att de var ute på en 4 månaders tur. Start och mål i Hamburg. Burr!

Vi fortsatte sedan längs kusten en bit fram till Tahai. Där fanns en Ahu, dvs ett kulturellt centrum. En Ahu består av en central plattform; sidor/vingar som även kunde vara lägre plattformar; en ramp som ledde upp till den översta plattformen; ett torg (plan yta) framför den centrala plattformen; det fanns även kanotramper som ledde upp från havet. På den centrala plattformen stod stenfigurerna (s.k. Moai) som föreställde förfädrerna. En del hade stenhattar av en speciell röd bergart. Dessa hattar kallas Pukao. Vid en del Ahu´s fanns det en del byggnader bakom torget. I dessa bodde hövdingar, präster och högt socialt stående personer.

Vid Tahai finns 7 stenfigurer, fem står på den centrala plattformen samt två lite vid sidan om. Många turister på plats. Bl. a. ett större antal tyskar från kryssningsbåten som bussats hit. Det fanns också många försäljare på plats. Såg ut som en större loppmarknad. Efter att en större antal fotografier tagits så fortsatte vi till det lokal muséet. Intressant och pedagogiskt.

Vi gick sedan tillbaka till Tahai där vi spanat in en liten restaurang. Meningen var att äta lite lätt till lunch, men vi kunde hålla oss som vanligt. Barbro och jag tog "Catch of today" som var tonfisk. Serverades med ett sötpotatismos, salsa på ananas samt ungsstekta paprikor. Tjusigt upplagt och otroligt gott. Det blev en efterrätt samt en capuccino och dubbel-espresso på det. Ca 1000 kr fattigare sökte vi oss i sakta mak tillbaka till hotellet. På vägen såg vi en sköldpadda i hamnen, samt köpte frimärken på posten till de vykort som Barbro inhandlat på "loppmarknaden".

Vi var inte tillbaka på hotellet förrän strax innan fyra. Det blev ett dopp i hotellpoolen och lite solande innan duschen.
På kvällen åt vi på hotellet ned några av de andra i gruppen och såg på solnedgången innan det har blivit läggdags. Klockan är nu 23:15, Barbro sover och jag ska tassa till receptionen för att ladda upp dagens text. Tyvärr så fungerar WiFi endast där, men ack så långsamt.

Leif

Dagens fyra bilder

Onsdag 21 november 2018

Påskön

[6,2 km - 10 259 steg]

Så var det då dags för de guidade halvdagsturerna på en dag. Vi har blivit vana vid ändrade planer så även idag. Grottan vi skulle få se en grotta med målningar, men den sa guiden hade rasat ihop. Vi åkte istället upp till kratern Ranu Kaho på botten av den samlas regnvatten och där finns vassöar. Guiden berättade att när hon var liten så åkte familjen hit för att bada och tvätta kläder. Längs kraterns väggar växer avokado och annat ätbart på sommaren. Chauffören stannade längs vägen ner för vi ville se hur guavefrukten såg ut. Han tog sig in i bushen och plocade ett var per par.

Vi hade ju läst en del om moaierna och deras kultur igår på museet, men det fanns en del frågetecken kvar. Vid Orongo fick vi veta att från 1600-talet till slutet på 1800 när missionärerna kom så hade striderna mellan långöron och kortöron övergått till en tävling mellan de olika visemännen och deras grupp av unga män. På klippkanten vid Orongo vid tiden för fåglarna att lägga sina första ägg ute vid ön Moto Iti bodde varje äldre man med sina unga i små grottliknande hus. Det fanns 47 hus med minimala ingångar och ett rum som ca 10 personer delade. Ute på ön ön Moto Iti fanns en person som gav signal när den första fågeln lagt sitt ägg. Då gällde det för alla unga att klättra ner för den minst 100 m höga klippan och crawla ut 2km på en kärve vass och vara först att hämta det första ägget och sedan simma tillbaka med det helt i ett speciellt pannband med äggficka. Då klipporna var vassa rev de upp huden och blödde en del vilket kunde locka till sig hajar, därav vasskärven som var lika lång som kroppen. Därefter klättra upp med ägget till en speciell plats högst upp på klippan. Den unge mannens herre blev då Birdman och skulle få härska i ett år. Ingen fick ge Birdman mat eller ta på honom, han var helig under ett år och kunde vinna eller förlora makten vid nästa års tävling.

Lunchen intog vi nära hamnen i staden och jag beställde in en hallonjuice och Leif ett glas vitt Chardonnay. Juiceglasen här är stora, på fot och de är dekorerade på insidan av kanterna och på glaskanten. De är som en efterrätt att dricka juice här. Jag åt färskfångad fisk och sauterade grönsaker och Leif åt friterade bläckfiskringar ris och en ljuvlig sås till.

Vid hamnen såg vi två sköldpaddor i vattnet, men de kom inte upp och åt av algerna.

Vi åkte vidare till de äldsta moaierna, de är sju stycken från 1200-talet och är vända ut mot havet till skillnad från alla andra på ön. De är resta av de första polynesierna som kom hit i dubbelkanoter. De åkte tillbaka till sina öar för att hämta hit fler växter och för att slå sig ner. Vartefter de förökade sig så bildades två grupper av människor de styrande långöronen och arbetarklassen kortöron. De var ca 20.000 till slut och maten räckte inte till alla. Det var kortöronen som fick slava med att göra de stora statyerna och frakta dem till olika platser och ställa upp dem. Kortöronen inledde flera blodiga strider och vid 1600-talets början så vann de över långöronen och alla öns statyer blev välta över ända och halshuggna. Så inleddes perioden med Birdman istället. Nu är en del restaurerade och uppställda igen. Varje Moai representerade en ledare för en styrande släkt. Nu bor ca 10.000 invånare på ön och med hjälp av FN så har ursprungsbefolkningen fått tillbaka den mesta marken. Nu är det lag på att de ska äga marken och utlänningar får bara hyra. Vi har dock sett undantag, då det vid ett hotell vid havet står svarta flaggor och massor av plakat att marken inte är återlämnad till sin rätta ägarfamilj.

Vi fick även se platsen där håret på maoirerna grävdes ut och rullades runda i ett långt dike utefter berget. Här är bergen rödaktiga och folket var rödhåriga vid den här tiden så därför är toppen som ser ut som en hatt placerad på toppen av moaierna.

På vägen hem stannade vi vid en bensinstation i närheten av hotellet för några ville köpa vatten. En hel vägg av vin och sprit fanns här förutom färskvaror som mjölk och specerier.

Barbro

Dagens fyra bilder

Torsdag 22 november 2018

Påskön

[9,4 km - 15 544 steg]

Sovmorgon igen. Frukost kl 8 och avfärd kl 9:30. Vi lugnar ner oss och hinner hämta andan mellan upplevelserna. Början av resan var lite stressig.

Idag var det en heldagsutflykt. Första stopp var Vaihu, en nyligen rekonstruerad ceremoniell by som visade hur husen såg ut förr. Det fanns hus här för både människor och höns. Husen för människor hade en stenstomme och grästak, för höns var husen byggda helt i sten. Hönsen var viktiga för människorna. Det var det enda kött människorna hade tidigare. Det och fisk och grönsaker utgjorde dieten. Hönsen sprang fritt hela dagarna och kröp sedan in i sina hus om natten. Ett hönshus kunde vara 5-6 meter långt, strax över en meter högt och med en liten ingång avsedd för höns. För människorna var ingången en låg ingång man måste krypa igenom, endast en persom rymdes åt gången, en s.k. säkerhetsdörr. På denna plats fanns också en Ahu, en plattform med ett antal ikullvräkta moaier sedan kriget mellan långöron och kortöron. Platsen var således inte restaurerad. Som parentes kan nämnas att alla moairer vräktes över ända under kriget. De stenstatyer som idag finns stående och som vi tittar på har alla restaurerats!

Stopp två gjordes vid Akahanga, den första kungens begravningsplats. Också en plats med en Ahu, dvs en plattform med ikullvräkta moaier. Här fanns också en grotta som vi inte tittade närmare på.

Tredje stopper var fantastiskt. Platsen hette Tongariki. Här fanns 16 moaier. En lite för sig, som f. ö. kalldes för den japanska moaien då den befunnit sig i Japan under ca 10 år. Moaien skickades sedan tillbaka till Rapa Nui och Japan bidrog till restaureringen av övriga 15 moaier som låg utspridda över området. De står nu igen på den ursprungliga plattformen sedan 1993. Fantastiska vyer. Detta är de stenstatyer man oftast ser avbildade på vykort.

Efter att ha fotograferat ur alla möjliga vinklar så fortsatte vi till stenbrottet Rano Raraaku. Här gjordes alla stenstatyer, dock inte håret (vars stenbrott vi sett tidigare). Här gjorde vi en ca 1 timmes promenad runt området. Det fanns ett antal halvklara moaier som inte hunnit transporteras ut till plattformarna. Bl. a. den längsta man känner till, 21 meter hög skulle den ha varit stående.

Efter rundturen så blev det lunch vid ett bord med en duk uppspänd som tak. Tyvärr serverades något som mer liknade de lådor flygplansmat man serveras på flygningar. Jag åt en torr kyckling med ris uppblandat med frysta grönsaker. Smakade i princip ingenting, mest konsistens.

Sista anhalt var stranden Anakena. En av två stränder på ön med korallsand. Även här fanns en Ahu med restaurerade moaier resta. Det blev ett salt dopp i Stilla Havet. Otroligt skönt, säkert 25 grader i vattnet. Blev också som vanligt en del foton tagna.

På hemväg bad Barbro och jag att bli avsläppta i byn, blev vid hamnen. Barbro hade nämligen ett starkt sug efter en riktig kaffe samt glass. Vår guide pekade ut ett ställe där hon sa att bägge delarna fanns. Hur rätt hade hon inte. Vi åt den ljuvligaste glass och drack riktigt kaffe, vilken lyx!

På kvällen har vi varit på en fiskrestaurang vid havet och ätit en god middag. Vi hade dessutom parkett då solen gick ner i havet.
En värdig avslutning på dagen.

Imorgon bär det av hemåt. Förvisso med övernattning i Santiago.
Det är klart hemlängtan nu!!!

Leif

Dagens fyra bilder

Fredag 23 november 2018

Resdag (flyg): Påskön-Santiago de Chile

[2,9 km - 4 713 steg]

Så var vi i Santiaga igen. Detta skrivs lördag morgon på hotellet efter en minst sagt rörig gårdagskväll.

Vi vaknade på Påskön igår morse och åt frukost som vanligt vid 8-snåret. Barbro har blivit ordentligt förkyld och går på extra Bricanyl samt slemlösande. Hostar rejäjt. Själv börjar jag känna mig snuvig så det blir nog en jobbig hemresa för oss båda.

Förmiddagen ägnades åt packning. Barbro sov en extra timma innan vi lämnade rummet kl 11. En timma senare blev vi upphämtade av guiden och körda till flygplatsen, en tripp på ca 5 minuter. Vi avtackade med varsitt litet halssmycke (förmodligen i plast, kanske made in China). Jag fick en present igen av en guide, denna gång en tröja. Hade igår frågat om jag kunde köpa samma tröja som hon bar. Hon svarade att tyvärr fanns inte tröjan till kommersiell försäljning, det var en guide tröja. Men hon sa att kon kunde titta på kontoret efter en. Så nu är jag ägare av en pikétröja med en diskret logga på bröstet och med texten Rapa Nui. Jättesnygg tycker jag.

Det har varit mycket varmare på Påskön än vad vi trodde. I solen har det t.o.m. känts pressande. UV strålningen har varit mycket hög, smorde man inte in sig med solskydd blev man röd omedelbart. På flygplatsen fanns en skylt så varnade för extrema nivåer, 11 på en 11-gradig skala!

Incheckningen på flygplatsen var otroligt tidsödande. Polisen, PDI, var först på lunch och öppnade sedan insläppet alldeles för sent och med för få platser. Alla passagerarna var nämligen tvungna att lämna ifrån sig det sista av tre exemplar i landstigningspappret samt att visa passet. Kön ringlade sig lång genom terminalen. Jag sa till Barbro att vi garanterat blir försenade. Så blev också fallet. Över en halvtimme senare lyfte vi mot Santiago. Igen, som så många gånger tidigare, hann vi knappt lyfta förrän en brant sväng inleddes och planet vändes 180 grader eftersom vi startat västerut, Santiago ligger ju österut. Sedan blev det en snabb och bekväm flygning. Vi flög med en Dreamliner på hög höjd och med hög fart (medvind) så resan tog bara ca 4 timmar.

Väl framme fanns det en lokal guide på plats. Men, han tog bara hand om de två deltagarna som skulle sova en extra natt i Santiago. De bodde i stan medan vi skulle bo på ett flygplatshotell, Holiday Inn. Han menade på att vi kunde ju bara gå tvärs över gatan och sedan checka in. Lät ju enkelt ...

MEN, på hotellet fanns inget av våra namn. Vi var sju personer som skulle sova över för att sedan ta KLM hemåt. Ingen fanns på hotellets lista, dessutom var det fullbokat. Övergivna av guiden så ringde jag resebyråns nödnummer och väckte den som hade jouren (var ca 02:30 svensk tid). Hon lovade att ta tag på resebyråns ägarae, tillika producent för resan, som var i Sydafrika. Samtidigt jobbade hotellet på (de var fantastiska) och vi lyckade med gemensamma krafter luska fram namnet på den lokala guidefirman. Receptionisten hittade sedan en bokning från denna resebyrå, utan våra namn. Vi fick rummen, receptionisten talade om för oss att hennes chef sagt åt henne att ge oss rummen. Allt detta strul tog säkert två timmar. Jag ringde tre samtal till Thabelas nödnummer så detta blir en sak att ta upp med dem när vikommer hem.

Efter att ha checkat in åt vi en sen middag och kom i säng vid ett på natten.

Nu har vi ätit frukost och ska snart träffas i receptionen (10:00). Vårt flyg går 12:45 och tar oss först till Buenos AIres där vi har ett ca 2 timmars stopp, sedan direkt till Amsterdam, en flygning på ca 13 timmar. Vi får sedan vänta 4 timmar i Amsterdam innan flyget till Stockholm går.

Nu blir det inga fler uppdateringar. Sista inlägget skriver jag hemifrån. Barbro skickar som vanligt sms när vi landat under vägen hem.

Leif

Dagens fyra bilder

Lördag 24 november 2018

Resdag (flyg): Santiago de Chile-Buenos Aires-Amsterdam-Stockholm

[3,3 km - 5 129 steg]

Efter en god natts sömn (trots strulet igår kväll) åt vi frukost runt 8 och masade oss sedan till flygplatsen tvärs över gatan.
Vi checkade in på KLM. Kändes lite ovanligt att säga slutdestinationen Stockholm, men så är det.

Först flygning i ca 1½ timme till Buenos Aires. Där fick vi gå av planet (även om det var samma plan på nästa flight). Vi passade på att kolla om de möjligtvis hittat eller lagt undan vår sits som vi glömde på flyget när vi kom hit för tre veckor sedan. Svaret var negativt.

Knappt 13 timmar tog sedan flyget till Amsterdam. I Amsterdam hade vi sedan 4½ att slå ihjäl innan flyget till Stockholm gick. Vi gick en snabb vända igenom den julskyltade flygplatsen innan vi helt sonika satte oss still och bara väntade. Det blev en lunch med Anders och Yvonne innan vi tog oss till vår gate.

Flygningen till Stockholm var lugn och vi landade i klart väder på Arlanda. Trots att vi precis missade flygbussen till Sundbyberg var vi hemma hyfsat tidigt och kunde börja uppackningen.

En fantastisk resa var slut. Den blev lite rumphuggen pga av flygstrejken. Vi missade ju trots allt Valdeshalvön helt och fick mindre än 24h på Eldslandet. Strulet med hotellet i Santiago vill man ju heller inte uppleva igen. Vi får se vad det blir nästa gång.

Dagens fyra bilder